Jag kände henne aldrig för hon var redan en tant ur tiden när jag gjorde entré i hennes släkt. Hennes livshistoria är fascinerande. Hon fick ett barn när hon var piga i Nordmalings kommun. En pojke som adopterades bort. Att han fötts och funnits och faktiskt fanns, han bodde i närheten skulle det visa sig, var något de vuxna barnen tog reda på långt senare. Sedan gifte hon sig, fick fem barn och ett bonusbarn som maken fick med en annan, mycket ung kvinna. Äktenskapet tog slut. Det 6:e barnet stannade hos henne. Pengar tjänade hon genom att städa, laga mat och tvätta hos gifta par med färre antal barn än hon själv. Vid 70 år fyllda väntade hon på döden. Nu är det inte lång tid kvar, brukade hon säga, men det var visst 27 år kvar av hennes liv. Att andas. Bjuda på sockerkaka. Bida sin tid. Hon var en älskad farmor. Kanske lite kärv. Det finns många som hon. Hon påminner mig om min egen farmor, tänker jag när jag lyssnar till de många olika berättelserna om henne och hennes liv. Hon påminner om ”Maj” i Kristina Sandbergs romantrilogi. Läs den, förresten. Det kanske är din egen farmor eller mormor du känner igen där bland sidorna. Eller något av dig själv?

Anonym