”När min mormor väntade sitt fjärde barn, i mitten av 50-talet, tyckte läkaren att hon skulle göra en abort. Att hon var oansvarig som blivit med barn igen. Att hennes hälsotillstånd, barndomspolio och livslånga haltande, och hennes nya klasstillhörighet gjorde att hon borde veta bättre. 40 år senare var hon fortfarande förbannad.

Och hon gjorde inte aborten. Det blev min mamma, en flicka efter tre pojkar, som växte upp att bli en tanig tonåring under 60-talets slut, en ung mamma i sin tur i mitten av 70-talet, som blev jag, som blev mina två döttrar. Så kan det gå.

Mormor visade mig spiralen läkaren skrev ut att använda efter aborten. En blå rund ask, bevarad i en låda i källaren, som ett vittne på översittarstil och stilla motstånd.”

Anonym