KW_2015

1938

Min mormor Kerstin föddes 1932 i Gravmark utanför Umeå. När hon var fem år tog hon dagligen hand om sina tre småsystrar Valborg, Elma och Karin. Mamma och pappa var tvungna att arbeta långa pass ute i lagården. En kväll när mörkret hade lagt sig och regnet piskade mot rutan tog plötsligt skräcken tag i mormor: utanför köksfönstret syntes siluetten av två svarta huvuden! De rörde sig sakta, tycktes kika in över fönsterkarmen.

”Rövare!” tänkte mormor. Hjärtat klappade och hon beordrade snabbt alla småsyskon in under soffan, även Karin, som bara var en bebis. Där låg de så tysta och stilla de kunde, ända tills mamma och pappa kom hem igen. När mormor skärrat berättade vad som hade hänt och hon hade sett, visade hennes mamma att det bara var solrosorna höga huvuden hon sett vaja utanför fönstret. Rövare! Solrosor!

Till denna dag hatar min mormor solrosor. Hon tål inte ens synen av dem på en fröpåse.

2015

Min dotter är sex år. Hon hatar att klä på sig ytterkläder. Hon hatar att kamma sitt hår. Hon hatar att smaka mat hon tror att hon inte tycker om. Hon säger att hon vill rymma då, bort från mig. Hon säger att hon hatar mig som tusen miljoner stjärnor.

Hon vågar inte sova själv på kvällen, hon säger att hon får mardrömmar då, om nån video med nåt läskigt djur hon såg på youtube.

Hon säger att hon är fulast i klassen, att hon ser ut som en bebis i ansiktet med sina runda kinder.
– De här kinderna har jag fått av min mamma och så har jag gett dem till dig, säger jag.
– Och du har gett mig dom där låren, säger hon. Dom som plattas ut när man sitter ner!
– De klart de gör, det gör alla lår.

Vi ser på varandra i spegeln och trycker våra runda kinder mot varann. Hon undrar varför våra ögon har olika färg. Hon säger att hon vill åka till rymden när hon blir stor. Jupiter är den bästa planeten. Och hon säger att hon älskar mig som tusen miljoner stjärnor.

Katarina Wikström