Det är lördag och jag åker nattbussen. Kl. 01:51 från Vasaplan mot Tomtebo.

En ung kvinna i min ålder sitter några säten snett framför mig. Hon sover. Hennes kropp tippar kraftigt mot det tomma sätet bredvid henne. Personerna bakom henne verkar obekvämt diskutera situationen men väljer att låta henne vara. Sovandes. Utsatt. Utfläkt. Stirrad på. Skrattad åt. Kanske för full för att förstå vad som skulle kunna hända om någon ledde henne av bussen och hem till sig. Så jag väcker henne. Det visar sig att vi ska av på samma busshållplats.

När vi stiger av ger hon mig en kram, ett genuint tack och säger att solidariska personer som jag behövs.
Jag svarar att vi behöver hålla ihop.

Anonym