Jag minns första gången när jag insåg att mitt kön skulle begränsa mitt liv. Jag var 10 år och frågade min jämnåriga killkusin om jag fick följa med och hänga med hans kompisar. Han såg besvärad ut och undvek att svara. När jag för tredje gången frågade så svarade han ”Nej.” Jag frågade honom varför och fick svaret ”Erika du är en tjej.” Svaret blev en käftsmäll. Jag hade aldrig förr insett att våra kön skulle komma att begränsa våra liv. Vår vardag. Nu som vuxen upplever jag tydligare hur begränsade möjligheter rättigheter och skyldigheter våra normer kring kön har. Jag tycker det suger. Men jag tänker inte acceptera det. Jag tänker motarbeta de normer som finns. Mina framtida barn ska få en bättre framtid där dessa begränsningar inte ska finnas.

Erika Nilsson