Mammas minnen

Laxbäcken 14 oktober 1983

Kära barn och barnbarn.

Jag skall nu försöka skriva ner lite om mitt liv från barndomen och framgent.

Föddes som nr 8 i en fattig familj 1923 den 22 mars. Då jag kom till världen hade tre syskon dött, två stycken dog på samma dag i spanska sjukan. Och en sjuårig syster blev ormbiten och dog på väg till Lycksele sjukstuga. Det var dåligt med läkarvård då, så det blev förgiftning.

Som liten var jag väldigt blyg och mager. En tant frågade om jag fick äta mig mätt. Det torde jag väl få, vi fick äta oss mätta, men enformig mat var det. Maten bestod av sill och potatis varje morgon och långfil. Middag palt eller kött. Kvällsmat var kornmjölsgröt.

Just fyllda åtta år började jag att valla kor, Henfrid som var två år äldre var som bas, så Anna (ett år och fyra månader yngre än jag) och jag turades om så vi var i skog varannan dag. Jag trivdes inte som getare utan då min tur var kommen stod jag bakom knuten och grät kvällen före. Jag visade ingen min ängslan utan försökte så gott det gick. Fick tillbringa tre år till ändå som getarjänta, det var ej så lätt vara förälder på den tiden. Minns så glad man blev då vi hörde mamma komma till oss ibland, hon brukade sjunga så det hördes lång väg. Om det regnade så vi blev genomvåta kom pappa och gjorde en stor eld som vi fick torka oss omkring, det är bitterljuva minnen.

Anna var mer morsk och kavat än jag, men när åskan gick la hon benen på ryggen och sprang hem. Under den tiden fick vi vattkoppor så vi låg under granarna för att få svalka, det var jobbigt.

En sommar var det Else, en äldre syster, och jag som var getare. Hon var så ledsen så på morron när vi skulle till skogen gick hon långt efter korna och grät.

Vi bar vår mat i en kont av näver med några ägg (kokta) och mjölk i en glasflaska, lite bröd, rökt fläsk och ibland pannkaka. En dag hade vi en gammal ’Hela Värld’ med oss och då vi började läsa den så kom en regn och åskskur över oss. Då trodde vi att det var syndigt att läsa den tidningen så vi gömde den längst nere i konten.

Då togs ju tillvara på myrhöet så vi skulle vakta korna så att dom inte betade och trampade med foret som vi sa. Det var roligt få besöka slåttarna och få kaffe av dom. Det var våra grannar och föräldrar och syskon som kom. Skolan varade bara halva vintern. Vi började i september och gick till jul, efter julvar lärarinnan i en annan by till våren. Dåligt med kläder och skor var det. Pappa brukade sy skor år oss av läder, när skon var sydd slog han tjära i dom för att vatten ej skulle tränga in så lätt. Vi brukade få avlagda kläder från Röda Korset och en familj i Stockholm. Det var högtidsstunder att få prova och se om något passade, en gång fanns de ten röd kappa med svart krage som passade åt mig. Jag minns än hur lyckliga och stolt jag blev. Leksaker hade vi några bräddockor som var hemgjorda som vi försökte göra några klädpaltor på. Men lyckliga stund, en vacker dag som pappa hem med en docka som hade blundögon. Vi tre systrar fick ha den tillsammans. Då var ju vår bror Sven rätt klåfingrig så han undersökte dockan till påfäljd att ögonen lossnade till vår stora sorg. Det var att börja tidigt och hjälpa till hemma, så innan vi gick till skolan kokade vi potatis och stekte sill. Detta var en stående rätt varje morgon.  Jag måste berätta en episod. Vi gick ju hem och år lunch, för vi bodde nära skolan. En dag hade mamma gräddat ugnspannkaka som vi skulle äta. Hon var ute i lagårn så den var framsatt. Då ville Sven ha smör till pannkakan, men då sa jag, ”Nej, mamma har sagt att vi inte får det”. Efter den dagen kallade Sven mig för husmora, och fick alltid höra tal om hur snål jag var. Ingen hade dock sagt att vi inte fick ta smör. Jag minns särskilt en vinter efter jul då vi ej gick i skolan. Jag var väl 12 år och hade inga skor utan satt som en vuxen vid spisen och klippte mattrasor. Men Anna hade fått ett par tovade luddor så hon sprang gladeligen ute och hölls med pappa och i byn hos en tant som hette Agata, så jag var nog avundsjuk på henne.  En dag bönade väl mamma för mig att jag skulle få låna Annas skor. Vi hade en snäll gammal gubbe som vi kallade morbror Johan så att jag skulle få gå dit för han gav oss alltid karameller. En som visste på råd var Anna för hon tog ett par arbetshandskar som pappa hade och drog på fötterna och kom efter mig. Anna var alltid full med allsköns upptåg. Skall även berätta hur vi hade våra sängplatser. Det var i ena änden på huset, ett rum som användes till att baka tunnbröd i. Det rummet var uppvärmt. Edvin och Sven delade säng i ett hörn, Elsie, Henfrid och jag i en annan säng. En kväll busade vi så dom stora bröderna blev arga. Då se dom ”akta er så inte svart hana(?) kommer och tar er”. Sen steg dog upp och tog en brödsop (den var gjord av svansen på en hund, så den var ju mjuk och lurvig) och drog över våra ansikten, den rädsla som vi då kände går inte att beskriva. Våra sängkläder var ju i oordning så vi höll varandras händer och hoppade ner på golvet och laga till fällen. Vi låg i en fårskinnsfäll för rummet var väldigt kallt sen elden slocknat. Anna, som var lillbarnet, låg hos mor och far. Som 13-åring lovades jag bort till Råberg (en liten by ca 20 km hemifrån) som barnflicka eller ’sytare’ som man då kallades. Jag var där från januari till december. Jag skulle leka med och hjälpa till att sköta. Där var dom väldigt snälla. Jag tyckte att det var så god mat som dom hade. Man var ej bortskämd. Åren som följde var jag hemma, somrarna var jag med på slåttern och räfsade, vintrarna hjälpte vi mamma med skötseln av kor och inomhussysslor. Vi var ju ofta utan vatten så vi fick tina snö i lagårn. När jag fyllde 16 var jag hemhjälp åt en lärarinna som hade en liten fosterflicka. Det var i vår hemby så jag gick hem på kvällen. Sedan dess har det varit att arbeta borta som allt-i-alllo. Många gånger slet man väldigt ont. Dåligt betalt, 25 kr i månaden var vanligt. Som 17-18 åring var jag hembiträde hos en järnvägstjänsteman, hans fru var lärarinna så hon var borta flera veckor i sträck. Dom bodde i Åskilje. Frun var kusin med min mamma, men hon var väldigt stolt, jag fick inte säga du åt dom utan Herr & Fru!. Julhelgen fick jag kedigt och åka hem blev då smittad med mässlingen så jag blev sjuk i den och i samma veva flyttade herrskapet till Lycksele vilket jag blev glad åt. Jag kunde ju inte göra något då jag var så sjuk utan fick stanna hos en syster till herr Bergqvist. Hon var så snäll. Vi hade bara roligt. Då jag kom till Lycksele fick jag stå ute i ett förråd som var kallt och packa upp porslin fastän jag hade utslag så jag var alldeles röd. Så var det för tjänstefolket på den tiden. Där hade jag många kamrater, min syster Elsie kom också dit till Saalos så vi fick vara tillsammans rätt mycket. 1941 fick jag ett hembiträdes arbete hos en familj som bodde några mil norr om Skellefteå byn hette Gran där jag kom i kontakt med många fina och trevliga ungdomar, som blivit vänner för livet. Vi brukade vara 15-20 stycken som var ute och gick på kvällarna. Det var mycket roligt. Familjen bestod av 5 barn från 2-12 år. Husbonden hade ett sågverk och Frun var lärarinna så man kom i kontakt med mycket folk, både äldre och yngre. Där fick jag för första gången ett eget litet rum, det var underbart. Lön var 50 kr i månaden, vilket jag tyckte var bra. Fick börja kl 7 på morron och höll på till 20 på kvällen, ledig en eftermiddag i veckan och varannan helg. Men arbeta fick man för jag skulle ju sköta allt hushållsarbete, städa, laga mat och sköta klädvård m m. Jag har kontakt med Fru Gerda än. Hon är över 80 år. När jag fyllde 60 år fick jag pengar och ett rart brev, sånt känns fantastiskt. Jag har även försökt (=prövat på) att vara kocka i skogsbaracker, bland annat åt norska flyktingar men det var ganska ansvarsfullt för det var ju ransonering på mat, och obekväma baracker. Jag fick ledigt julhelgen men nyår skulle jag vara tillbaks igen. Resan tillbaka till kojan var kämpig. Fick taga taxi 4 mil, sen måste jag gå dryga milen. Det var ju kväll och kallt -38 – -40 så kah frös min aben, det fanns ju inga strumpbyxor eller långbyxor då. Jag gick in i en gård där det fanns folk hemma och låna ett par extra strumpor. Men då hade jag redan förfrusit benen för det var bart mellan strumporna och trosorna. Fick stora vattenblåsor, minns än hur svårt det var att böja benen, skulle ju hämta vatten i en tjärn så man måste böja sig för att ösa vatten med en skopa i hinken. Sitta på en stol gjorde även ont men det fick gå. Norrmännen vara ganska lata tyckte jag. Dom ville ej arbeta i skogen, det kunde de dumma svenskarna göra. Mitt sista arbete innan jag gifte mig var hemvårdarinna. Jag började 1 juni 1944 och slutade 1947 den 31 maj. Det var ett arbeta på gott och ont. Första resan gick till Aronsjöliden där vara jag på två ställen och hela månaden. Sen var det 14-dagars pass mest, sköta hus och hem när husmor var borta på BB eller semester. Många hem var fattigt, dåligt med kläder på barnen och maten fanns det lite om. Det var att använda sin fantasi och försöka på bästa sätt. Kom till en familj där frun var 22 år och fick sitt fjärde barn. Äldsta flickan var 4,5 år, sen kom en pojke på något över 2 år, han var invalid så han låg mest, hade inklämt bröst och gjorde alla sina behov i sängen. Sen kom en 1-årig pojke som ej lärt sig gå till allt detta kom då den lilla bebisen.  Dom bodde i ett rum och kök, ingen förstuga så man klev rätt in i köket, inga dubbla fönster utan värme bara av en pytteliten spis i köket. Där skulle man tvätta kläder och laga mat och sköta barnen. Jag var där i 14 dagar och tvätta kläder i 10 dagar. Det fanns inte ett rent kuddvar eller några kläder rena så sånt kan man kalla mardröm. Hennes föräldrar bodde på andra sidan huset så där i källaren skulle man hämta vatten till hushållet och tvätten. Det var ju vinter och kallt till råga på allt elände. Karln i huset satt mycke tinne och läste Hela Världen. Han skulle ju ordna med veden för när frun kom hem skulle han ut i skogen och hugga timmer. När han varit borta från måndag till torsdag hade vi ingen ved huggen men då fick vi gå till en granne och begära hjälp. Så det var ganska slött med viljan hos honom. Sommaren 1945 blev jag skickad till Kultsjöluspen som skulle bli livsavgörande för mig. Det var en härlig familj, många barn men snälla och duktiga. Frun väntade sitt åttonde barn. Jag åt röding för första gången, vad jag tyckte det var gott. Där fick jag vara en hel månad. Mitt första möte med fjällvärlden. Dit kom en pojke som hette Torsten, han hade traktor så han och en Nils Almqvist skulle såga timmer till bräder. Vi började prata med varann, han skulle cykla till Saxnäs på kvällen (4 juli), frågade om jag skulle följa med, så blev det. Vi förlovade oss den 29 sept. Semestern jag fick den sommaren var jag först hemma en vecka och hjälpte mina föräldrar, sen tog vi en vecka  Torsten och jag. Vi cycklade till Åsele, buss till Tallsjö och fick frukost hos Torstens äldsta syster. Sen cycklade vi därifrån till Mellansel och tog rälsbuss Ö-vik till min syster Else där vi var några dagar. Tog båt till Holmsund låg över där, åkte sen till Spöland till Berta som även var syster till Torsten, några dar där. Tåg Vännäs-Lycksele, fram med cycklarna besökte Anna, min syster på vägen hem så vi cycklade 7 mil sista etappen. Det var vår första semester. Mikaelihelgen skulle vi ju förlova oss. Då var jag på andra sidan Malgomaj sjön. Frun var i Skansholm för hon väntade barn och vågade ej vara hemma för blåsten, man kunde inte taga sig över sjön alla dar. Men jag fick vara ledig den helgen, det var ganska lugnt på sjön. Tillbaka åkte vi upp till Granhöjden på söndag kväll till mina blivande svärföräldrar. På måndag morgon tog jag buss till Skansholm, tände en eld så det skulle synas till husbonden där jag arbetade då kom han med båt och hämtade mig över. Det var ganska omväxlande situationer man kom i. Ska berätta även om ett fjälläventyr. Blev skickad till Grytsjö. Hon, frun, var äkta same. Hon var sjukskriven så hon låg och vilade fram till mot 10-snåret på förmiddagen. Sen eftermiddag var hon borta hos grannarna till 22-23 på kvällarna. Dom hade 1 rum och kök. I rummet låg dom 2 barnen och husbondfolket. I köket skulle jag ligga, det var så litet så min säng fick jag bära ut på morgon så kvällar när det hade snöat så då måst man tina av snö från underredet, sängkläderna bar jag upp på kallvinden. ”Det var tider det”. Klädtvätten fick göras i köket. Vi koka på spisen och gnugga kläder i en balja vid diskbänken, men det var så lite vatten så vi fick vara ut på en myr och skölja. Frun tog skidorna och jag en kälke med klädtvätten på och gick till kallkällan och sköljde dom. Där fick jag vara en hel månad, skulle vara ledig en helg så låna en cyckel och åkte 9 km till bussen, samma resa tillbaka. Nu i dessa dagar låter det otroligt. När jag gjort mitt pass och skulle därifrån lånade husbonden häst och släde och körde ner till allmän väg. Man var nog lycklig när man åkte till lägenheten i Vilhelmina. Badrummet kändes som lyx och alla bekvämligheter man hade där. Kanske att det kan höras som allt bestod av arbetsamma förhållanden, men så var ej fallet. Vi är väl funtade att man helst minns det som var svårt. Var ju många gånger hos äldre som var ensamma och behövde hjälp. Minns en gammal tant som bodde på Bergbacka i Vilhelmina, henens man hade dött så hon skulle ha begravning. Blev ditskickad för sällskap och hjälp till henne. Hon hade tidiga sängvanor, så omkring 18.30-19.00 gick hon till vila. Vi låg båda i köket. Då hon gick till sängs sa hon till mig, att ”du får vara uppe så länge du vill”, men då det gått nån halv timme frågade hon om jag inte skulle gå och lägga mig, så jag fick gå till sängs 19.30 oftast. Hon var ganska otrygg jag tror hon var rädd för dom som dött. Inne i salen visade hon mig kläderna som han skulle ha på sig i kistan det var lite kusligt. Begravningsmiddagen lagade vi till för barnen och släkten skulle ju vara där. Bland annat så efterrätten skulle vara nyponsoppa m grädde och mandel. Då kokade vi ju nypon och silade innan den avreddes. Jag hade gjort i ordning och silat full i 10 l hink. Hade samtidigt en grannes son, mens hans föräldrar skulle gå i kyrkan, han var väl omkring 9 år (han är nu guldsmed i Vilhelmina), och eländes elände råkade han slå ut hinken med nyponmust, Turligt nog var hans föräldrar kvar så dom fick ge sig ut och handla in nypon till ny soppa. Dom kom ju försent till kyrkan och begravningen, men vi klarade ju situationen. Nu kan man skratta åt det hela.

Ivar Grahn