Under hela min uppväxt, det vill säga skolåren, kände jag mig aldrig svensk. Detta till trots att min släkt är svenskar sedan många generationer tillbaka. Kanske berodde detta på att jag i väldigt tidig ålder fick resa runt större delen av Europa med familjen, att min faster bodde i Italien, min farmor var lärarinna & historieintresserad, eller att jag helt enkelt inte ser sterotypiskt svensk ut; med mitt bruna hår, olivfärgade hy och mörka kroppsbehåring. Kanske var det en mix av alla dessa anledningar, men i slutänden kände jag mig inte svensk & ville bort från lilla Umeå så fort jag kunde.

Jag flyttade till Los Angeles i USA och utbildade mig till regissör. Det var allt annat än det glamorösa liv vi ser på tv, framför allt för någon som kommer helt ensam till ett nytt land, dessutom som kvinna och vill utmana & etablera sig inom ett mansdominerat yrke. Männen där framstår som riktiga gentlemen, vill hålla upp dörren för dig och insisterar alltid på att betala. Den negativa aspekten blir dock att många av dessa män även tror sig ha rätten att äga dig som kvinna; något jag tyvärr upplevde att många av kvinnorna där accepterade som ett faktum. Jag hamnade i ett förhållande där min amerikanska ex-pojkvän efter en tid började att misshandla mig emotionellt, på grund av denna syn på kvinnan som en underordnad, i ett försök att hålla min färgstarka och strävande personlighet i chack.

För första gången i mitt liv insåg jag hur mycket min uppväxt i Umeå och Sverige påverkat mig som person till det positiva och fick mig att inse hur svensk jag faktiskt är. Inte på grund av vår historia, artighetsnormer eller pliktkänsla, även om detta också är ett faktum. Det handlade om politiska värderingar och en tro på humanitet och alla människors lika värde.

Sverige och Umeå är inte perfekt, ingen plats dit man flyttar eller kommer är perfekt, men om man ser till den trygghet och de sunda värderingar som ändå finns och är verksamma här, så kan jag med erfarenhet säga att vi kommit mycket längre än många andra platser och länder jag besökt, bott eller studerat i.

Jag är nu tillbaka i Umeå & jobbar som filmregissör och är stolt över att vara Ume-bo, då jag upplever att vi här jobbar i oerhört stor grad för att förbättra situationen för hela världen; miljön, människorna, hälsan & jämlikheten för alla.

Umeå är verkligen ingen perfekt stad, men det är verkligen en bra stad och äntligen känner jag mig hemma.

Mikaela Engman