Ett anonymt brev av erfarenheten av att vara en ensamstående mamma med två barn och att ha mitt hem i Mariehem, Umeå.

Den vita stadsdelen Mariehem ligger i Umeå, ganska nära Universitetssjukhuset, Universitetet och naturen. Mariehem byggdes på 70-talet och tätades 90-talet. Ännu flera höga hus poppade som svampar upp ur jorden för några år sedan. Genom en jurist fick jag veta att just en timme innan hade lägenheten blivit anmält till försäljning. Så slog vi till direkt för den låg just inom rätt bostadsområde enligt mig. Lägenheten fanns i ett höghus på sjätte våning. Maj 1986 och flyttade in första oktober samma år. Vi hade pendlat sex mil från skolstarten och det hade varit tuffa dagar för barnen och mig att stiga upp klockan fem varje morgon för att hinna fram i tid. Anledningen till flytten var, att jag äntligen fått en ambulerande tjänst som hemspråkslärare i Umeå, dottern skulle börja på gymnasiet och sonen årskurs sex på Mariehemsskolan. Han fick vänta på oss på Mariehemspizzerian och äta pizza varje gång och det gillade han och blev bra kompis med ägaren som tur var för oss i framtiden.

Varför flyttade vi i höghuset nära Mariehems Centrum för 24 år sedan? Jag tyckte om området redan innan vi flyttade. När vi besökte Regionsjukhuset hade vi sett dessa nya vita hus omgivna av vackra gräsmattor. Camping, 4H gård och sjön lockade barnen. Min make som jag hade skiljt från för två år innan hade dött hastigt under tråkiga omständigheter och när sonen var ledsen efter pappas död blev han retat i skolan t.o.m av den manlige klassläraren. Jag kämpande hårt för att få slut på det, misslyckades och kände jag att nu eller aldrig. Dessutom skulle dotter börja gymnasiet, hon hade inte på grund av astma orkat pendla med buss sex mil småvägar tur och retur varje skoldag.

Det blev lätt att lära känna sina grannar för sonen köpte en pytteliten svart taxvalp, Picasso, som vi rastade var sin gång runt skogarna och stigarna vid Nydala-sjön. Lilla Picasso charmande alla med sina livliga minspel. Med det gick aldrig att lära den att låta bli att skälla, när morgontidningen kom efter klockan fyra på morgonen eller vänta tyst ute på torget, när jag handlade. Då för tiden vågade man binda fast en liten hund vid fontänen. När sonen dröjde för sent på Ungdomsgården, behövde jag bara en gång binda fast Picasso utanför UG och sonen kom hem som ett skott.

När dottern fyllde aderton, hon ville köpa en Welshterrier, som hon hämtade från Arlanda. Denna lilla plutten tog kommandot över Picasso på direkten. Rhea hade en gång tjuvat en tom chipspåse av hyresgästen och höll på att hosta under sängen med påsen i huvudet. En annan gång tog den en choklad Japp och den var så hård inplastad att den satt fast i hallen. Hunden gömde sig längst in under dubbelsängen närmast väggen så jag fick krypa efter och försöka dra ut den slippriga slemmiga chokladen mot hundens vilja.

Taxen kallades Store Caruso på Djursjukhuset. När den var inlagd, kunde ingen höra vad som sades på mottagningen men Picasso skällde aldrig på dem som kom hem och låste upp dörren med nyckel. Vaktmästaren tordes inte komma utan att någon var hemma. Vi hade två marsvin i buren, Plus och Minus, som fick tolv marsvinsungar. De bodde på golvet i ena klädkammaren. Picasso ville äta samma mat som de, sallad och maskrosblad. När vi hade fått någorlunda ordning i hemmet bjöd jag mina elever och deras föräldrar från en skola i sänder för att komma på inbjudningskalas hos oss. Då alla dessa små djur blev väldigt mycket kramade. En gång frågade någon på dans, hurudan familj jag hade. Jag berättade och till slut sade jag: ”Jo, och jag har också ett svart marsvin, som bor i klädkammaren!”

Riksbyggens insatslägenhet kostade då för 24 år sedan 60 000 kr. Jag sålde den för 12 år sedan för 190 000kr. Nu ligger dess försäljningspris cirka 700 000 kr. Lägenheten på sjätte våningen var 110 m² stor och hade ett smalt kök, tre sovrum, två klädkammare och två toaletter, gröna golv och murriga tapeter som luktade cigarettrök. Balkongen mot norr var inte ofta utnyttjat, bara på hetaste sommardagarna var den det svalaste stället på lägenheten. På sommaren bodde marsvinen där ett tag. En sommar märkte jag att duvan höll på att ruva fyra ägg på min tvättmopp, som jag hade glömt i ett hörn. Jag fick inte bära bort boet för mina barn och snart spatserade fyra duvungar där och sket väldigt mycket på tidningar som vi lagt ut som underlag. När duvorna hade lärt sig flyga jagade jag bort dem varje gång de försökte komma tillbaka. Ingenting hjälpte. De lurpassade runt hörnet. Så drog jag en tvättlina med svarta sopsäcksfransar över hela balkongen och reflexer över hela balkongen och det hjälpte. Det såg ut från långt håll som stora hotfulla hökar med utspärrade vingar och blänkande ögon hade satt sig där på tvättlinan. En gång efter en lång arbetsdag gick jag in i granhuset av misstag och tog hissen till sjätte våningen. Först då när nyckeln inte passade i låset fattade jag att jag hade kommit fel och där stod jag som en sömngångare och tittade på mina hökar på nästa hus.

Första byggelsen bredde bara sig längst ena sidan av Mariehemsvägen. På andra sidan växte en naturskog. Nu är även den sidan tätbebyggt hela vägen av flervåningshus och med några lägre radhus här och där. Nya E4 ska löpa längst Kolbäcksvägen på baksidan mellan husen och Nydalasjön, vilken skymtar bara lite grann mellan höga granar på andra sidan Kolbäcksvägen. Den älskade skogsdungen är borta numera lika så Picasso efter 16 års trogen hundtjänst som bästa vän.

Mariehem ligger bra till, när man ska pendla med bil till olika håll, eftersom jag arbetade som ambulerande modersmålslärare i finska för det mesta på tjugotvå olika skolor inom Umeå stad, en lektion per vecka på varje skola. Ibland körde jag åt fel håll på morgonen, när mitt trötta huvud försökte placera mina tankar på rätt tid och rätt veckodag. Att detta omänskliga arbetsschema ledde till utbrändhet kunde man räkna ut, när man tittade på antalet skolor och elever, som alla låg på olika nivåer i åldern och kunskaperna. Ändå älskade jag mitt arbete med eleverna. Lönen räckte inte att försörja familjen, så jag hade ofta unga universitets studenter som hyresgäster. Det var bra för barnen att ha äldre killar och tjejer som förebilder. Vardagen fungerade bra och jag var aldrig orolig att någon skulle glömma en platta på eller att det skulle hända tråkiga saker hemma hos oss.

Det var längre kallperiod i januari 1989. Jag hade en motorvärmareplats och en kväll lade jag som vanligt en gammal lammskinnsfäll över vindrutan för att slippa skrapa på morgonen. Fällen hade fastnat på rutan under natten och jag fick slita loss den med våld, jag ju hade bråttom. Sedan körde jag till Bräntbergsskolan. Min bil väckte skrattattacker hos andra lärare.

Det hände ändå mindre bra saker i denna idyll. En dag när jag kom hem stod poliserna utanför porten och hämtade en bankrånare, som gömde sig hos någon i huset. Han hade hotat bankanställda med avsågat hagelgevär. Tur att han gav sig utan motstånd. Min son hade några kompisar hemma och de hade hittat på att fylla ballonger med vatten och att kasta ner dem från sjätte våningen. Just när jag såg att fönstret var öppet och pojkarna försvunna ringde grannen på dörren och skällde ut mig att dessa ballonger var nära att träffa barnvagnen. Sedan ringde vaktmästaren en afton och undrade om vi hade målat med rödfärg på ytterdörren. Jag tittade försiktigt med spegeln från balkongen och såg att det var sant! Sonen hade målat sin rullbräda på balkongen och slängt ut vätskan från plåtburken där han hade rengjort pensel i tinner. Jag hämtade sopborsten och ett tvättfat som jag fyllde med tvättmedel och medlivet som insats försökte rengöra fläcken. Sedan smög jag ut bakom nästa hus för att kika efter om fläcken var borta. Inte alls. Skam om man ger sig. Nästa försök blev att dölja fläcken med potatismjöl. Ett nytt livsfarligt uppdrag att nå fläcken på väggen en meter borta från balkongen. Sprang igen bakom nästa hus och för att titta fläcken. Nu var det ljusare än själva väggen. Lyftkranen kom en dag och gubbarna bytte en platta i väggen. Självrisken var 6400 kr som jag fick betala, min nettolön var då 7400 kr.

Barnen skaffade många intressen utöver skolan. Båda hade spelat fiol på musikskolan, men bara dotter ville fortsätta som privat elev hos Thomas Andersson. Hon spelade bra folkmusik på gehör och nu fick lära sig att spela klassisk av noter. Sonen tränade skytte i Västerslätt på Järnaffärens övningsbana och jag började sjunga på finska kyrkans kör vid Mariehems Centrum.

Mariehemsskolans sexa hade en pensionsfärdig magister som inte fick ordning i klassen och några pojkar hade fritt fått mobba andra elever. Dessa testade min sons uthållighet och när han inte klarade måttet blev han deras nyaste mobbningsoffer. De gömde ledarens skor i sonens ryggsäck och när ledaren hittade dem där, var det fritt fram för honom att slå min son i magen. Han blev även spottad av dessa plågoandar i ansiktet. De gömde hans kläder och drog ner hans byxor.

När jag ringde i oktober om detta till rektorn som var placerad på Berghemsskolan, sa han att i februari ska vi ha på skolan en studiedag om mobbning. Då svarade jag, att om jag har ont i en tand väntar jag inte tre månader för att tandläkarna ska prata om det! Så jag skrev ett brev till alla klassens föräldrar om mobbningen och direkt ställde föräldrarna upp och samlades i klassrummet varje fredag för att prata med eleverna. Det blev lugnare efter ett tag, men nästa höst skulle sonen gå på Bräntbergsskolan och då blossade mobbningen upp på nytt. Där var det en kvinnligt klassföreståndare som verkade vara svagare än dessa tuffa pojkarna som ville visa andra vad de vågade göra. Då blev jag rasande och tog upp saken på första föräldraafton och sade namnen på dem elever som hade gjort saker senaste veckan. Då vaknade även skolans lärare och jag hoppades att sonen fick vara i fred, men på bussen på väg till slalombacken hade en elev slagit min son på hjässan och då hade sonen gråtit. Lärarna på bussen tog ingen notis och ingen meddelade mig. Först efter tre dagar ringde specialläraren om saken. Jag gjorde polisanmälan. Då ringde plågoandens pappa och tyckte att jag gjorde ett för stort nummer av en bagatell. Då svarade jag att om sonen från framtida men om saken, så finns det noterat vem som gjorde det. Någon hade rivit itu bandet på sonens konfirmationskors och då trädde fram specialläraren och krävde att föräldrarna ska kosta och se till lagning på det. Därefter hade någon beställt en damtidning i sonens namn till oss och ses kom en sändning av sexleksaker från RFSU Stockholm. Jag skickade tillbaka allting och bad att få veta vem som hade beställt. Det kom inget svar. Det finns ändå rättvisa: sonen fick stå vid kassan varje veckoslut på Mariehems pizzeria. Hans klasskompisar ville så gärna vikariera honom, men han var aldrig borta från sitt jobb. Han fick pizza och lön. Så steg hans status och mobbningen upphörde.

Redan första lördagskvällen på Mariehem blev jag bjuden till Blå Aveny av två flyttkillar som kom hämta mig med taxi. Som ny på stället blev jag uppbjuden på dansgolvet av de ena kavaljeren. Men det gick inte att dansa alls för plötsligt hoppade fram en overallklädd kvinna som började omilt ge örfilar på min danspartner och skrika något som jag inte vill upprepa här. Jag flydde till damtoalett i källaren. Den ena flyttkillen stod där vid trappan och höll på att kyssas med någon tjej. Efter ett tag när jag kom tillbaka hän höll på att kyssas fortfarande. Så jag smög ut leta mig fram till busshållplatsen på Vasaplan. Då kom jag på att jag hade glömt pengarna hemma. Nattbussen kom och chauffören var en bekant från förra hemorten och han bjöd mig på hemresa. Klockan tre på natten ringde mina kavaljerer och undrade var jag hade tagit vägen. Jag svarade att ni båda var väldigt upptagna och att jag inte ville störa.

Nästa gång på Blå Aveny slutade lika illa. Lärarna samlades före jul för att fira dem som hade fyllt år med att bjuda dem på julbord. Då trädde en granne fram till mig som hade tagit flera drinkar som lämpligt och frågade om vi skulle fara hem. Jag viftade bort honom. Efter en stund kom han igen och var ännu mera full. Skjortan hängde ner över axlarna och ansiktet liknade en rutten rödbeta. Nu fick jag nog. Jag släpade honom i armvecket till ytterdörren, slet med min kappa och skjutsade honom hem. Han vågade inte säga ett ord på hela vägen och försvann skamset till sitt. Senare år hände ännu konstigare saker på Krogen. Marie Fredriksson sjöng och med mina kollegor åt vi lite avsides. Plötsligt blev jag uppbjuden av en dvärg, som var redan lite rund under fötterna. Vi försökte dansa boogie. Jag hade en kort spetsblus, som lämnade midjan bar. Min danskavaljer sög fast på min navel. Jag slet loss honom av det lockiga håret. Skakade omilt och sa att nu slutar du med sådana dumheter! Det hjälpte inte! Där satt han fast igen! Jag hörde dämpade skratt runtomkring. Nej! Nu fick jag nog! Jag rusade mot ytterdörren, tog min kappa och åkte hem. Nästa dag på en skola skojade rektorn: kom mot mig krypande på knäna och sa att han blivit dvärg!

Båda barnen har körkort. Först tränade jag min dotter samtidigt som hon gick på körlektioner. Därefter köpte sonen en lätt motorcykel. Han hade gjort sina dumheter med moped, trimmad, åkt fast samt krockat på parkeringen ändå jag, som har motorcykelkörkort, vågade sitta där bak och låta honom köra. Vi skrek till varandra och han tyckte att jag var för tung i uppförsbackarna. Han fick körkortet och senare gick han någon tid på bilskolan och fick det kortet också.

På en tidig morgon före skolan rastade jag Picasso, som hittade något intressant vid en tuva nära Nydalasjön. Plötsligt satt han fast. Igenom bägge läppar stack en rostig metkrok med fisklina som satt fast i trädrot. Så jag bet loss linan med mina tänder, bar springande hunden till bilen och körde raka vägen till Djursjukhuset. Veterinären hade aldrig sett liknande. Hunden måste sövas ner för att man kunde knipsa bort kroken. Vid jul åt han en jordnöt som föll i golvet. Nöten fastnade någonstans och hunden började spy upp maten på lämpliga gömställen, bland annat på sängarna närmast väggen. Till slut började de rinna lös avföring överallt t.o.m på bilens växelspak på vägen till Djursjukhuset. Jag stoppade hundstackaren i en plastkasse och putsade spåren med nysnö. Picasso blev opererad och ni skulle se hur glad patienten var när den kom hem igen. Om man sa ”stackars Picasso”, la den sig på ryggen att alla ska få se det långa ärret på magen. Vi kallade taxen för ICA-kasse därefter. Grannarna kallade hunden för promenadlimpa eller för vapnet mot självaste fan! Picasso ”köpte” en utetermometer som tack till Djursjukhuset.

För att få lite extra pengar arbetade jag på sommarkyrkan under flera somrar några veckor. Dottern hade jobbat som au pair i Frankrike och hittat en ung fransk tjej, Helen, som brevkompis. Helen önskade komma hälsa på oss på semester. Hon kom med sin mamma! De ville bo på campingen, men annars vistas hos oss. Jag kan inte ett ord franska och Helens mamma kunde inte engelska. Döttrarna tröttnade för att tolka och jag var dödstrött på kvällarna efter att ha guidat turister i 8 timmar i sträck. Min dotter städade hotellet och var inte heller särskilt pigg på kvällarna. Picasso ville ut på sin promenad och gästerna bara satt kvar och ville sällskapa. Efter övertalning gick dottern med att ta gästerna på en biltur mot fjällen. Gästerna hade högklackade skor och tajta kjolar, därför kunde de inte hålla balansen på skogsstigar och de var rädda för osynliga älgar. Så dotter fick köra hela vägen ända till Mo i Rana utan att stanna där de övernattade. De kom fram så sent att det höll på att skymma och plötsligt en älg hoppade över vägen. Det fattades bara några sekunder att deras bil hade träffat älgen. Gästerna halvsov och märkte ingenting. På väg hem ville dottern inte stanna och visa Lycksele Djurpark och då surade gästerna och slutade helt att prata med henne. Till råga på allt flög en stor fågel mot vidrutan och dottern var livrädd länge att köra bil därefter. Hon ville inte träffa gästerna alls efter den resan. Som tur var skulle de fara nästa kväll. Senare fick jag ett brev att de var så glada att vistelsen i Umeå var så billig att de kunde fortsätta semestern i Italien! Väldigt fräckt gjort av dem mot oss!

Varje gång jag började storstädning brukade komma sällsynta gäster på oanmält besök. Till råga på allt hade jag inte ens 20 kr pengar i börsen, när min skolkompis kom på besök med fyra barn. Frysen var tom och skafferiet. Dottern var då ett år i Florida som utbytesstudent och sonen i England, Birmingham, på konfirmationsläger. Det var för sent att fly, så jag började baka bullar. Gästerna hade med sig finskt bröd och korv och choklad. Två liter mjölk och en påse potatis räddade den helgen. Ibland har man tur.

För att klara ekonomisk hade jag inneboende studerande. De flesta var trevliga och skötte sig perfekt. Sista åren blev det inte så trevligt. En kille spelade salsa hela tiden och började räkna sina hemuppgifter på kylskåpsdörren med tusch. En annan kokade stark vitlökssås på högsta värme på spisen flera timmar. Köksväggarna fick konstigt beläggning och all mat i kylen luktade vitlök. Ugnen blev igenproppat av 15 cm höga brödlimpor under gräddningen och sängbotten rasade mitt i natten hos den tyngsta inneboende. Han började spika fast det mitt i natten. En hade glömt ta av sina linser på natten och ögonen var igenmurade på morgonen. Jag skjutsade honom till akuten. Under hans säng hittade jag flera blinklampor som man har på vägbommar. Dem satte jag fast sent på natten på närmaste vägbom.

Sonen hade sina gäster som satte med ytterrocken på i hans rum helt tysta och grejade med hans dator. Luften i rummet blev tjock. De åt klockan fyra på natten flingor med mjölk. De flesta var trevliga. När jag kom hem klockan två på natten en bussresa till St. Petersburg hade någon spärrat upp ytterdörren. I trapphuset satt ungdomar, hissdörren var öppen. Jag åkte till sjätte våningen och vår ytterdörr var också öppen fastän det hördes inte ett ljud. Inne hos oss var det dussintals ungdomar, som satte och såg på tv. Jag frågade sonen, om han hade grundat ett nattis åt hemlösa ungdomar, men nu ska alla bort inom fem minuter.

En bonde skänkte mig 40 liter råmjölk för att jag skulle göra kaffeostar för Finska Klubben i Umeå. Först kokar man mjölken i stora kastruller. Sedan pressar man ut all vätska och ut av ostmassan klappar man runda kakor i ett sträck. I bara pappas gamla kalsonger och linne höll jag på att grädda ända till sena lördagskvällen. Ungdomarna levde på sitt sätt och hade lämnat ytterdörren på glänt till trapphuset. Plötsligt stod en brandman med slang och full utstyrsel bakom mig. Lika fort försvann han. En kaka hann bli svart av rena förskräckelsen. Någon hade känt konstig lukt och ringt brandkåren.

Det är inte lätt att leva tyst med ungdomar. Ofta fick jag kämpa hårt för att dämpa ljudet av stereo eller tv. Sonen hade tittat i förväg vad jag skulle ge som julklapp och krävde annat. Jag skrek tillbaka någonting hotfullt att ”göm dig i toalett innan det sker ett mord här”, och samtidigt höll någon på att stoppa in ett julkort till oss genom brevinkastet. Picasso skällde en gång för mycket vid brevinkastet och någon hade hällt giftig vätska längst en tidning i hundens mun. Veterinären var arg på mig, men kunde förstå att inte jag skulle göra så. När sonen fick konfirmationspresent, kors och rosett i kuvert försvann det innan vi hann ens veta om det. Jag hittade kuvertet genomtuggat under frysboxen efter tio år, när vi köpte en ny och bar bort den gamla. Hundarna rev bort alla hinder som ställdes framför dörren till och med en tung resväska hade de släpat bort och bitit hål i. Dotterns brev från Paris var oläsligt när hennes hund hade läst det. Picasso slet loss plåten som satt fast över inkasthålet.

Nu sitter jag ensam i ett mindre hus bredvid gamla hemmet. Jag saknar barnen, djuren och ståhejet. Det var tur att vi hade så trevliga grannar, som tyckte om att Picasso talar om när morgontidningen kommer. Rhea bet ett stort hål mot grannens kök och då såg vi att det var dags att byta ledningar som läckte. Marsvinen tuggade golvlister. En granne satt sönder toastolens vattenbehållare och vattnet rann ner längst köksväggen och toalettväggen hela natten hos oss. Vi fick då nya tapeter efter det.

Det gick bra att be om hjälp ibland. Vaktmästaren hjälpte mig att bli av en manlig hyresgäst som hade inte betalt sina skulder och kronofogden letade efter honom. En annan kille började antasta min dotter på universitetet. Då bad jag polishjälp, när universitetet gjorde ingenting för att skydda sina studerande, därför dottern vägrade att själv göra anmälan. Den här gången räckte det att hota med polisen.

Det är fortfarande bra att bo i Mariehem, gamla grannar och nya grannar är trevliga. Husen är välskötta samt utemiljön. Det har hänt en hel del, Konsum, Posten, Banken, Blomsteraffären är nerlagda i Centrum. Vi får klara oss med de butiker som finns kvar. Bäst är närheten till Nydalasjön med slingrande promenadstråk, stigar och bryggor. Innergårdar har trygga lekplatser till barnen och vårdcentralen, förskola och skola är nära. Här vill jag bo så länge som möjligt.

Förr i världen fanns ett solarium i källaren med ett hål i dörren. En gång såg jag ett öga i hålet! Detta inbrott i källarförrådet. Sonens fjärrstyrda bilar var borta.

Bästa i livet är att arbeta hårt och vara frisk.

Anonym