Intervju med Barbro, 160212 av Linda Noreen

Var växte du upp?

Här i Umeå på västra stadsdelen. Ytterhiske hette det på den tiden.

Hur gammal är du?

Jag är fyllda 91, född den 4 december 1924 på Barbrodagen

Har du barn?

Ja jag har fyra döttrar

Hur länge har du levt i Umeå?

Vi har varit väldigt flyttbara fram till 1947 var jag Umeå bo, sen började vi röra på oss jag och min man. Vi ville se oss om i världen, hade vyer som inte blev så stora men ändå… Några år där och några år här blev det. Från Umeå till Rödnäs, och när vi tyckte vi gjort det vi kunde där så flyttade vi till Bjurholm. Vi utvecklade där en verksamhet, jag var självlärd men ändå så kom jag att sköta ett kontor med 6-7 anställda. I Bjurholm så hade vi en bilverkstad. Den kom jag att arbeta i länge. Min man var en mycket skicklig bilmekaniker.

Män på den tiden på 50-taket, kunde leva sitt eget liv på helt annat sätt än vad kvinnor kunde. Tyckte man som man om att spela bandy eller köra biltävlingar så gjorde man det. Kvinnan var ju hemma med barnen. Då ställde jag upp som ”verkstadschef” på vår verkstad. Männen som jobbade där tyckte det var bedrövligt att kärringen skulle styra och ställa. Jag var på verkstaden, levde min fritid på verkstaden, skötte bankärenden, körde ner bilar för lackering i Umeå, plus att jag hade fyra döttrar. Min äldsta fick bli lite lillmamman och tog hand om de andra barnen. Jag trivdes väldigt bra i mansvärlden och att ha mycket att göra. Jag var inte så intresserad av att handarbeta och pyssla och barnen då lekte själva.. det var inga problem.

1948 så tog jag körkort. Det var inga större problem. Jag behövde körkort i arbetet så det var viktigt för mig. Jag fick hämta bilen själv på verkstaden fick sen upptäcka själv hur växlarna var och köra iväg. Barnen var ofta med de hängde och hoppade och var med i bilen. Idag låter det ju livsfarligt. Men det gick.

Jag hade aldrig någon hemhjälp. I Bjurholm byggde vi ett hus alldeles nere vid verkstaden. Jag kunde ha mitt kontor i hemmet. Då skickade min man ner kunder till huset som skulle skriva skadeanmälan eller något. Då kunde jag också sköta om min familj samtidigt som jag jobbade. Jag vet aldrig att vi köpte en tjänst. Eller jo, det var en gång när min man körde en tävling då var jag tvungen att ha en flicka som tog hand om den minsta.

Det var långa dagar. Det var ju så att många gånger så att efter vi fick sladdbarnet som var född 1959 så var det bara på kvällarna som jag kunde skriva räkningar, allt gjordes ju för hand. Det var ju bara rikstelefon så fort man skulle ringa utanför samhället. Men det var ändå en betydligt lugnare tillvaro. Jag upplevde det aldrig som om det var speciellt besvärligt. Det kanske var för att det bara var flickor som vi hade som barn? Vi levde i Bjurholm i åtta år.

Då var det slut på kraftverksbyggena i Norrfors. Vi var nöjda med att bo där, men vi var väldigt flyttbara egentligen. Det var som en dröm när vi tänker tillbaka. Då hade vi läst att i Liberia av alla ställen så skulle LAMCO starta ett företag och sökte chefer som skulle starta och lära innevånare där att sköta det hela. Det var ju gruvor och maskiner som skulle underhållas och rapporteras om. Vi sökte det vi var egentligen väldigt äventyrslystna. Vi var till Stockholm och blev intervjuade och blev ju informerade om hur det var där. Men vår äldsta dotter var 16 år och hon fick inte följa med för hon var för gammal. Vår tredje flicka hade barnastma och LAMCOs läkare avrådde bestämt för att vi skulle ta med henne dit. Och vi kunde inte drömma om att lämna två barn i ett år i Sverige men det hade såklart blivit en stor upplevelse.

Jag tycker att jag har haft ett ovanligt roligt och rörligt liv. Jag har valt att flytta och starta upp från begynnelsen på olika platser. Jag tror att jag alltid haft det med mig i mig. Det har passat mig väldigt bra, det har väl varit det att vi har gillat att hitta på saker som kanske inte alltid varit så kloka men som vi gjort ändå. Vi har byggt mycket, vi har byggt hus och stugor och sålt dem sen när de blev klara. Jag har gillat att tapetsera och har också lärt mina döttrar att tapetsera. Jag har gillat att se hur det växer fram.

Jag har nog varit väldigt för att jobba med mina händer och att jobba ute. Jag tycker om att vara inne också och hålla ordning och reda det är inget fel på det. Men jag har alltid gillat att ta i lite grann och hugga ved och så. Det har jag också fått göra många gånger.

Från 40-talet och till nu så har jag tagit i och arbetat med kroppen.  Jag stickar nu, sockar, det ska man alltid ha. Det finns att köpa väldigt fina det vet jag det med. Jag läser mycket och löser korsord, det är ingen tävling jag löser det jag kan. Jag förstår inte varför så många sitter ensamma i en lägenhet, varför söker man inte en sån här lägenhet. Det är lite dyrare men det är mycket som ingår. Det går att träffas och spela kort om man vill det. Det behöver inte vara så vidlyftigt. Jag brukar gå ner en halvtimma på kvällarna och sitter och pratar lite med tanterna jag vet inte var gubbarna är. Jag gör det istället för att sitta och titta på tv. Då är det roligare att prata lite grann. Det är en väldigt trevlig kvinna här som är bondhustru, hon är verkligen härlig. Man får skratta mycket tillsammans. Hon är i samma ålder. Hon har varit med i många nämnder och kyrkofullmäktige hon har jobbat utanför sitt jordburk.

Att vara kvinnlig arbetsledare på femtiotaket det var inte lätt. Man gjordes faktiskt till åtlöje. Det var inte den bästa stämningen. De lyssnade inte på det jag sa.. de ryckte på axlarna och tittade på varandra och småflinade. Tyst kritik men är man det minsta känslig så förstår man det ju. Jag satt så jag hade uppsikt. Det var ju jag när inte min man fanns. Som männen gjorde så odlade min man sina intressen. Så skulle det vara. Klart man var sur ibland men det var ju inget som gick att prata om.

Vi levde ett långt liv ihop. Vi hade varit gifta i 67 år när min man gick bort. Det kallades för krondiamant bröllop. Det är ett helt liv tillsammans. Så efter så lång tid tillsammans så blir ensamheten väldigt stor. Fast man måste ju vara realist och man vet att man följs inte åt. En går ju före. Den som är sjukast får gå först. Nog har vi haft ett ganska härligt liv egentligen. Det har inte varit slätstruket och inte tråkigt och synnerligen omväxlande. Det liv som man levde då tror jag ingen skulle orka med idag… man skulle nog nästan säga att man kan spela upp det nästan ända från begynnelsen bakom sina ögon att man kan se det som i en film att det har varit händelserikt, Att jag kunde lära mig så mycket utan att jag fick någon direkt hjälp. Vi hade aldrig några tråkigheter med deklarationen eller annat… Och det var ju mitt ansvar.

Var bor du nu?

Nu bor jag på ett trivselboende i Umeå i en lägenhet.

Vad tänkte du på när du fick frågan om att lämna din berättelse?

Ja vad tänkte jag? Jag tyckte det lät ganska trevligt och jag trodde inte det skulle bli så invecklat. Jag tycker väl inte att jag har någonting att berätta.

Men åh vad jag skulle önskat att jag hade haft tid att få höra min mamma och min pappa få berätta om sina liv. Därför tycker jag att man ska ta tillvara när någon frågar och vill veta. Vem vet hur länge man får lov att vara klar i huvudet så att man kan berätta nånting. Kroppen och annat förändras. Man kanske inte kan återge saker och berätta saker så länge.

På fyrtiotalet, det var ju bara att orka vidare. Att kvinnor har egna pengar och ordnar allt själva idag, det är stort.

Anonym