Viktor-och-Alma

Om det fanns frisersalong, 1884 på Holmön, vet jag inte. Men om det mot förmodan gjorde det, hade ämnet för dagen nog varit att, den styvnackade och stolta Christina Sjöman f.1958 kallad ”vackra Christina” av öborna, nedkommit med ett flickebarn, utan att vara gift! Fadern till barnet var känd av alla på ön, bondsonen Karl Eriksson. Något bröllop var inte att tänka på för Christina var dotter till en inhysesman , det var inte fint nog!
Christina döpte sin lilla flicka till Alma Christina Sjöman Karlsson, det sista namnet var en mycket konstig konstruktion, varför Karlsson borde det inte varit Karlsdotter?! Nu följde en mycket tuff tid för en kvinna med en oäkta dotter som det står i kyrkboken.
Alma träffade aldrig sin far, men sin faster talade hon ofta om. När Alma var fyra år träffade Christina en fiskare Ögren, som hade sin lilla stuga i närheten. Trots att hon fick fyra barn med honom så ville hon inte gifta sig. De bodde i var sin stuga, hade gemensamt hushåll. Hon var SÄRBO!
Alma växte upp och gick i skolan, dvs. i Helena Elisabet kyrka som då stod på ön. Prästen var lärare, de fick lära sig räkna, läsa och skriva. Ej att förglömma, katekesen. Man gick i skolan var tredje dag. Efter skolan var det bara att sätta sig och binda två rader på ett strömmingssköt som är trettio meter långt, sedan fick man gå ut och leka. Christina var nätbinderska och sålde näten.
Ja, på tal om leka, så fanns det inte så mycket att göra då heller men uppfinningsrikedomen var stor. Alma berättar att vintern då hon var tio år fyllda, låg havsisen tjock och blank. Inga skridskor hade man, men väl en vedspark även kallad ”drögen”. En stor sak i trä. Alma hämtar den och en mjölsäck som är tätvävd, trär säcken över de två uppstående ”handtagen” och lastar på sina två systrar och ställer sig baktill för att styra. Det blåser måttligt och iväg bär det, men snart är farten så hög att de inte vågar hoppa av. Mittemellan Holmön och Finska sidan blev de stoppade av säljägare som såg en farkost med skrikande barn, komma farande. De förde hem barnen, men nu blev det inte nådigt för Alma, hon var ju tio år och borde förstått bättre! ”Jag trodde mamma skulle bli glad, att vi kom hem helskinnade, men istället blev det en hurring!” sa Alma och skrattade gott.
1896 var Alma 12 år och färdig att ta ett arbete. Christina hade hört sig för hos en bonde, i nuvarande Haga i Umeå, om han behövde någon lillpiga. Nu åkte man med en fiskare till Holmsund och därifrån ”bengick” man till Haga. Bonden och hans fru var barnlösa, så de var mycket snälla mot sin lillpiga. Faktiskt blev hon behandlad som barn i huset, vilket var mycket ovanligt, år 1896. ”Bonden var smålänning och bad mig göra krösamos, vispad grädde och lingonsylt blandat. Detta skulle han ha till stekt sill, har väl aldrig hört på maken!” sade Alma. För om det var något som Alma visste, så var det att det han kallade krösamos, är ju faktiskt en efterrätt och hör sen!
Hur länge hon stannade på Haga, vet jag inte, men sedan fick hon anställning hos J.A. Flinks Slakteri- och Charkuteriaffär. Hon fick lära sig att göra olika sorters korv bl.a Lybsk medvurst, våra dagars konjaksvurst. När smeten till denna korv bereddes, så gjorde man ett stort hål i mitten av korvsmeten, där hällde man i en hel flaska konjak. ”En av charkuteristerna böjde sig snabbt över och sög i sig så mycket han kunde av konjaken” vilken en, sade Alma skrattande.
Där träffade hon Viktor Berggren slaktare, som blev hennes man. Båda hade Gudstron gemensamt, de gick in i Missionsförbundet när Alma var arton år, 1902. Öborna har ett väldigt fint sätt att se på sin Gud, han fick nämligen anpassa sig efter dem. Denna förening fungerade mycket bra, för hon var mycket trygg i sin gudstro ända fram till sin död.
Alma och Viktor fick fem barn, tre flickor och två pojkar, den förstfödda var min mor Ruth, född 1908. De flyttade till Norrbyn, där min mamma gick i skolan och konfirmerade sig. Viktor for runt i byarna och köpte upp slaktboskap, som Alma sedan förädlade till olika sorters charkvaror, som de sålde. Ruth minns hur folk hade det svårt under första världskriget, men Alma delade med sig av charkvarorna, med Viktors mumlande i bakgrunden. Han var mycket ”ekonomiskt sinnad” om man säger så.
Familjen flyttade sedan till Umeå, varför vet jag inte. De bosatte sig på Teg. Där hände det som inte får hända! Viktor blev påkörd av en buss, på gamla Tegsbron, och avled 1929 i en ålder av 49 år. Alma var nu änka. Men det fick gå det med, sade hon förtröstansfullt.
Pensionärshemmet på Idrottsallén i Umeå, byggdes på 1940-talet. Dit flyttade Alma när hon blev pensionär. Hon kunde inte fatta att ”en gammal slaktarkärring, skulle få det så bra!” Tänka sig, varmvatten, centralvärme och badrum visserligen i källaren och vattentoalett. En äldre bekant från Holmön var på besök och när han kom hem sa han: ”Na Alma har fått de se bra och modernt och tänk man skiter i farstun!” Sanningen var att det var toalett i trappuppgången, gemensam för flera lägenheter. Här trivdes hon bra och det är härifrån mina minnen kommer, för jag föddes 1944, då var mormor 60 år. Här bodde hon länge men tillbringade sina sista år på Hagaborg som det hette när det byggdes. Eftersom min mamma var reumatiker så lades hon in då och då på sjukhus och då var jag hos mormor eller så var hon hos oss i Luleå.
De andra pensionärerna tyckte, att hon var så rolig. Ett av många exempel var när det kom en ”nasare” till pensionärerna och ville sälja ”Lappgubbens liniment”. Det hade han ju räknat ut att, här får man sälja bra, för liniment är bra för onda leder. Ja, det var många som köpte, men mor Alma hävdade envist att det bara var bluff! Då sa han:”Om fru Berggren köper en flaska, så får hon igen pengarna, när jag kommer tillbaka om ett år, om hon tycker att det är en bluff!”. Ja sagt och gjort, så blev det. Tro det eller ej men han höll sitt löfte och kom igen.” Nå vad tyckte fru Berggren?”. Ett mycket oväntat svar fick han: ”Vet du vad jag gjorde? Jo jag smorde opp cykeln med linimente och den blev som ny!” Han gick och kom inte tillbaka mer. Detta berättades länge på pensionärshemmet.
Min mormor Alma var en barsk dam men med ett hjärta av guld. Hon hade lätt till skratt. Hon påminde mycket om Dagmar Ebbessons hushållerska Kristin, på film. Hon var ingen som man satt i knä och kramades med. Nä, det kunde bli en klapp på huvudet eller axeln. Jag visste att hon tyckte mycket om mig, för när hon tog mig i handen och tittade på mig med sina varma blick, och sa:” Kom nu stinta ska vi gå till Gammlia och plock blåbera!”. Det var något speciellt, för då blev det blåbärsgröt och blåbärskaka. När vi kom till Gammlia så var ett besök i Helena Elisabet kyrka ett måste. Där berättade hon från sin barndom på Holmön. Sedan gick vi till en väderkvarn som också kommer från Holmön. Eftersom den var låst så visade hon hur man kom in i den underifrån. Där satt vi då, mormor och jag inne i kvarnen, och fikade bullar och mjölk. Här fick jag en lektion om hur man maler säd till mjöl. Om man någon gång sa:” Jag vill…..”, så tittade hon på mig och sa: ”Hördu din vilja sitt opp i talltoppa!”, då var det slutdiskuterat! Men ofta så fick man det man ville i alla fall, för långsint var hon inte. Lite häftig i humöret kanske.
Alma dog när hon var nästan 102 år, men fullständigt redig och klar. När hon var 101 år föll hon och bröt lårbenet. Läkaren som tog emot henne, skickade henne till röntgen för att röntga lårbenshalsen, men där fanns inget brott. Då sa hon till läkaren: ”Hördu pojk, du ska lära dig att lyssna på gammalt folk, här är brottet sa hon och pekade på lårbenet!” Och naturligtvis hade hon rätt. Nu när hon skulle opereras så föreslog läkaren, att de samtidigt skulle ta bort en vårta, som hon hade i ögonvrån. Då svarade hon: ”Fjaskforen! Den har jag haft i hela mitt liv.” Det visste man ju att när hon tittade på en och sa fjaskforen, så var det färdigpratat. Punkt slut!! Fjaskforen betyder ungefär Svammel! Läkaren blev väldigt intresserad av att hon var så pigg för sin ålder och kom varje dag och pratade om hennes liv.
Alma hade inte mycket till övers för överhögheten, hon kallade alla för du, och tänka sig, det fungerade fastän första halvan av 1900-talet var så titelsjukt. Statsrådet Ulla Lindström vägrade niga för drottning Elisabet, som var i Sverige på statsbesök. Hon bugade istället som de andra statsråden gjorde. Då sa Alma: ”Äntligen en rejäl kvinna som törs visa att alla är vi jämlika.” Då fick Socialdemokraterna en ny anhängare. Rättvis var hon på sitt sätt, ”den som hade det svårt ska man hjälpa, för de andra klarar sig själv”. Ord och inga visor!
Jag som har skrivit detta är Christina Nilsson, dotterdotter till Alma. Jag har aldrig träffat Christina Sjöman, men jag har utsett henne till min anmoder eftersom mitt intresse för skärgårdsliv, fiske och nätlagning, måste komma från henne. Äntligen har jag hittat var generna kommer ifrån, när jag fick se att det stod ”nätbinderska” i kyrkboken om henne. Egensinnig och tvär, har jag fått höra att jag är, men då ler jag i mjugg, för jag vet varifrån det kommer. Det som jag slutligen tycker är roligt, är att mitt barnbarn Alva Christina Rosenbrand är den åttonde generationen i rakt nedstigande led, som har Christina som andra namn. Hoppas att den traditionen hålls vid liv! Därmed är vi ättlingar till en av Mickelsbröderna som var de första som bosatte sig på Holmön. De finns omnämnda i jordabalken från 1623.

Fråga: Finns det möjlighet att komplettera med fler bilder?

Bästa hälsnigar
Christina Nilsson

Christina Nilsson