Jag tror att det var sommaren 2011. Jag bodde på Haga och det två sätten att ta sig från centrum till mitt hus var via hagatunneln, eller att hoppa över spåren. De andra vägarna var långa omvägar.

Jag hade varit ute och dansat, gått runt på stan, suttit i någon park och pratat, men var nu på väg hem. Solen hade precis gått ned, men var på väg upp igen. Jag sneddade över gatan vid bågenhusen för att gå över övergångsstället, ned i tunneln.
Jag är inte en person som är rädd av mig, jag är nog räddare för djuren i skogen, än människorna i staden. Men jag kommer ihåg att jag tänkte på att jag inte sett en enda människa ute och att om jag skulle bli överfallen nu, skulle ingen höra mig skrika.
Det är en ganska sjuk tanke att tänka, när jag istället skulle kunna titta på den rosa himlen och lyssna på fåglarna som sjunger i morgonstunden. Men det är en tanke och en rädsla som livet har lärt mig. Jag önskar att den inte fanns där.

När jag är i mitten av tunneln, ser jag en kille gå ned i från andra sidan. Han pratar i telefon. Jag tänker egentligen ingenting, personer möter vi på gatan varje dag. Men när han är några meter ifrån mig lägger han ned telefonen i fickan och går rakt mot mig. Plötsligt grabbar båda hans händer tag om mina bröst. Innan jag hinner tänka har jag nitat honom, alltså jag ger honom en rak höger. Han snubblar och ramlar åt sidan och jag springer så fort jag kan ur tunneln. Jag tackar mina något konstiga reflexer ännu idag.
När jag ser att han inte följer efter mig skickar jag ett sms till mitt ex. som precis dumpat mig. Jag skriver att det är hans fel, om han hade varit med hade det aldrig hänt.
Jag vet att det inte var hans fel, det är samhällets. Men det var skönt i stunden att ha någon att skylla på.

Anonym