Jag vill berätta om Yolanda Caicedo. Hon kom till Umeå från Colombia på 1970-talet och har varit en väldigt synlig och betydelsefull figur i Umeås kulturliv under många år. Hon var redan dansare när hon kom till Umeå och det var tack vare Yolanda som samba etablerades som dansform i Umeå under många år. Hon är numera pensionär, fortfarande boende i Umeå (Dragonfältet) men var aktiv i Umeå Batacuda (sambagrupp) ända upp i 60-årsåldern. Under många år var Yolanda även verksam som modersmålslärarare i spanska och för många spansktalande familjer var hon en knutpunkt, en trygghet och en sluss in i livet i Umeå. Genom sin roll som Umeås okrönta sambadrottning (med plymer, glitter och hela baletten) så blev hon också en nyckelperson för de brasilianska fotbollsspelare som kom till Umeå under Marta Viera da Silvas storhetsperiod i staden. Flera av de brasilianska fotbolsspelarna som kom till Umeå bodde tidvis hos Yolanda och hon blev lite av en mammafigur även för dem.

Mitt eget, personliga minne av Yolanda går tillbaka till min barndom och har en hel del med hår att göra. Jag bodde på Carlshem som liten och kommer ihåg att jag såg Yolanda där på 70-talet när jag var 4-5 år gammal. Yolanda skilde sig från andra kvinnor genom sitt hår och sin klädstil. Hon såg ut som en rockstjärna i en figurnära jacka av militärsnitt och tajta utsvängda byxor (som jag minns det). Hon hade också ett slags voluminös afrofrisyr som jag bara hade sett på TV tidigare med ett rött pannband, vars ändar stack ut genom håret i nacken. Som liten kommer jag ihåg att jag tyckte det var så fascinerande och att om jag själv hade sånt hår så skulle jag gömma små leksaker i det. Nu är jag vuxen och känner Yolanda personligen. Hon är en av de mest lekfulla vuxna jag känner och barn i hennes närhet brukar alltid ty sig till henne. Om det finns någon människa i Umeå som jag idag skulle kunna föreställa mig gå omkring med små leksaker instoppade i håret så är det faktiskt fortfarande Yolanda.

Yolanda är nu runt 70 år gammal och kommer säkert att finnas bland oss flera år till, men innan det är försent så vill jag att minnet av henne ska präntas in i stadens historieskrivning. Dels för att hon har varit synlig och betydelsefull för många människor, men också för hennes viktiga bidrag till bilden av Umeå som en mångkulturell stad. Om ni ska kontakta någon för att berätta vidare borde det vara Yolanda själv, och inte mig, för hon vet ju så oerhört mycket mer om sig själv än vad jag gör.

Elena Lindholm