Mitt första riktiga jobb fick jag när jag var 18 år. Det var på en bensinmack och jag jobbade där i 4-5 år och jag trivdes bra med jobbet.

Men en grej gör mig förbannad än idag. Kunder, både män och kvinnor, som kom fram till mig och helt ogenerat frågade: ”finns det någon kille/man här som kan hjälpa mig med… (oftast handlade det om enkla grejer som att byta torkarblad eller fylla på spolarvätska/kylarvätska/olja)”. Och när jag svarade att ”det kan jag hjälpa dig med” så möttes jag av ett ”kan du det?!” med antingen skeptiskt eller förvånat tonläge. Som om jag som ung tjej inte förväntades kunna ens de enklaste saker om bilar, eller ens kunna utföra mitt jobb.

Ofta knöt jag handen hårt i fickan och kokade inombords. Samtidigt kunde man inte tillrättavisa en kund hur som helst. Istället såg jag till att göra det de ville ha hjälp med så snabbt och proffsigt som möjligt och förklara med ett ständigt leende att ”du gör bara såhär titta hur ENKELT det är” för att ge dem en liten knäpp på näsan för att de inte kunde utföra det själva. Men det kändes ändå aldrig som någon riktig triumf. Istället förvånades jag gång på gång över hur man helt ogenerat kan förminska någon på det sättet.

Vissa kunder ”skötte det snyggt” och visade inte mansfavoriseringen riktigt lika tydligt. Ibland ställde den som behövde hjälp sig bara i min manliga kollegas kö, fastän han hade två kunder före och jag inte hade några kunder alls i min kassa.

Nu är det några år sedan jag slutade jobba på macken, men jag tror tyvärr att den här typen av scenarion fortfarande är vanligt förekommande. Och det för mig så jävla förbannad.

Tina